Lyth förmår hålla fast vid det okända

Där verkligheten tappar konturerna, får fantasin sitt fotfäste.

Från denna imaginära punkt kan man blicka ut i Harald Lyths eteriska rymder.

 Sedan genombrottet i mitten av 70-talet fortsätter hans måleri engagera på sitt säregna sätt.
Vad hans verk föreställer är snarare betraktarens än konstnärens fråga.

De finns där framför oss: sobra, eleganta, skira i färgerna och vibrerande av en ­underlig energi.

Och samtidigt så hopplöst omöjliga att fånga med ett ord eller i en beskrivning.

I en retrospektiv på Thielska galleriet presenteras 40 verk.

 Utställningen inleds med de målningar som skapats under de ­senaste åren.

De utmärker sig ­genom en ljusare färgpalett i bakgrunderna än brukligt för Lyth.

Annars känner man igen konstnärens konsekventa ödmjukhet

inför materialet och förmåga att i linjernas spel utvinna ro ur kaos.

Hängningen följer för övrigt ingen kronologi.

Konstnärskapets olika faser speglar sig istället fritt i varandra.
Man missar knappast de subtila förändringar

som sedan 1950-talet successivt skett i Lyths formvärld.

 Ändå är det slående hur obekymrat hans måleri har varit

om konstens nyorienteringar och modetrender överlag.

 Istället är det stabilt förankrat i den modernistiska tradition, som tidigare varit en källa

 för exempelvis Henri Michaux, Jean Fautrier eller generationskollegan Curt Asker.

Ett tidigt verk från mitten av 50-talet representerar perioden

när Lyth målade i en klassisk anda.

Vid den tiden var hans förkärlek för den italienska renässansens landskap och interiörer påtaglig.

Objekt med skuggformationer, stilleben och trompe l’oeil-effekter

inträder hans ­dukar under 6o-talet.

I självport­rättet Personalia (1970) representeras konstnären genom en karikatyrartad profil

och nedklottrat födelseår samt attribut som papper och linjal.

Med en enda prick i den förbjudna röda färgen får detta verk blod.

I början och vid mitten av 70-talet skapade Lyth

två stora parafraser på Vermeers interiörer.

I sina omtolkningar raderade han gestalter och omplacerade detaljer och ytor.

I begränsade, återhållsamma färgskalor och med ljusets påtagliga roll

 konstruerade han avancerade rumsligheter.
Mot 70-talet vänder sig Lyth alltmer mot den kalligrafiska penselskriften.

I dessa verk sker en ständigt fortgående pånyttfödelse

av linjer som söker sin rätta destination.
Mest fängslande med Lyths måleri är att det förmår

att hålla fast det okända, drömska, ­undanglidande.

Som om det var på materialets befallning

målar han sig från bakgrunden fram mot ytan.

Färgen täcker aldrig jämnt duken eller pappret.

Allra främst är Lyth en virtuos på att förevisa det till synes osynliga - rymder

som med sina oräkneliga skikt tycks vibrera framför betraktaren.

Bildytan öppnas samtidigt i en svindlande avgrund

för projiceringar av individuella minnesbilder och stämningar.

Vi tittar på samma målning. Vi ser aldrig samma bild.

Joanna Persman

kultur@svd.se

Publicerad i Svenska Dagbladet 19 januari 2008