I utställningen visar jag två olika verk under titeln Inget finns överallt.
Jag har intresserad mig för frågor kring måleriet
som utställningsobjekt och samlingsobjekt
(även i relation till vårt flyktiga och bildfixerade informationssamhälle)
och hur det påverkas av utställningsrum och publik.
Titeln refererar till tomrummet som sägs finnas lite överallt i universum
och tomrummet som begrepp som återkommer som motiv i mina verk.
Det ena verket är en slags collage där de olika element samspelar med varandra
och där betraktaren medverkar med sin rörelse i rummet.
Bilden som jag har valt att utgå ifrån och som utgör basen
för installationen är ett arkiv från Andra Världskriget
som visar tomma ramar som hängde kvar på Louvren
efter att personalen fört bort konstverken till ett hemligt lager.
I sammanställningen ingår även tomma ramar
som fysiska element, fiktiva matematiska formler
och en serie målningar som tar utgångspunkt
i stillbilder av miljöer och detaljer ur olika filmer.
De fiktiva inslagen i verket;
filmreferenser och de matematiska formler,
kan läsas som egna tolkningar
(ett försök att fylla i tomrummet med nya associationer)
och anteckningar, eller som en slags bruksanvisning
(en obegriplig sådan) till de olika delar i verket och till den konstnärliga processen.
De matematiska formler hänvisar också till vetenskap;
vetenskap när det betraktas som en absolut sanning.
Därför var det viktigt för mig att arrangera om formlerna
och visa dem i en ny, estetiskt anpassad ordning.
Det andra verket är baserat på ”Målarsalen” som finns på Dramaten i Stockholm
och som idag används som repetitionslokal.
Motivet i målningen - ett tomt auditorium, kan till viss del kallas ett icke-motiv.
Målningen balanserar på gränsen mellan kuliss och konstverk
och betraktarens position i rummet är lika viktig som i det andra verket.
Strålkastarna bländar mig.
Jag befinner mig på scen
och tittar mot ett stumt, tomt auditorium.
Både verken är på något sätt iscensatta och tar utgångspunkt i egna fotografier.
Genom skissarbetets och måleriets långsamma process,
framträder det slutliga verket som sett genom ett filter.
Filmiska, vetenskapliga, historiska, och konsthistoriska referenser,
nutid och dåtid beblandar sig med egna reflexioner och lämnar utrymme för
nya visuella associationer och tolkningar.
Likt mycket av den information som når oss via medierna;
filtrerad, rekonstruerad, omtolkad.
