Peter Hahne

23 juni - 15 juli

Född 1955

Konstfack, Stockholm 1975-77
Konstakademien, Köpenhamn 1977-81
Konsthögskolan, Stockholm 1981-82
Konstakademien, Köpenhamn 1982-83

 

 

Peter Hahne kan sägas måla i den tradition som kallas abstrakt expressionism.

Ett icke föreställande måleri där ofta stora färgfält dominerar bilden,

t ex hos konstnärer som Barnett Newman och Mark Rothko.

Senast ställde Peter Hahne ut måleri på

galleri Andersson & Sandström i Stockholm hösten 2011.

 

Den gestaltande konstruktionen

 

I sökandet efter en sammanfattande geometri,

efter en matematisk formel

som skulle kunna beskriva all världens tänkbara skepnader,

hamnar konstruktivt inriktade konstnärer ofta i en form av anemisk purism.

 

De visuella modellerna riskerar att tömmas på all gestaltningskapacitet.
Därför är det intressant att möta Peter Hahnes geometriska experiment

där själva arbetsprocessen så tydligt betonats och där den måleriska "orenheten" ingår

som en del i det gestaltande uttrycket.

Med pastosa penseldrag manas formerna fram,

utan synbar tvekan. Matematiken finns där,

men inte som någon torr skrivbordsprodukt,

utan mer som en visuell/poetisk mall som Hahne kan välja att följa om han så önskar.

 

Det är, enligt uppgift, sjutton år sedan Peter Hahne senast visades i Stockholm.

Det låter kanske förvånande, men är ändå inte ovanligt för Malmöbaserade konstnärer,

som under de senare decennierna i högre grad vänt sig mot Köpenhamn

och Berlin än mot Sverige och huvudstaden.

Hahnes uttryck kan heller inte sägas vara särskilt nationsspecifikt,

även om den svenska flaggan skymtar i något av verken.

 

På den internationella konstscenen finns ett ständigt återkommande intresse

för den arkitektoniska/tekniska konstruktionen, även bland yngre konstnärer.
Men i Hahnes fall är intresset knappast nyfunnet.

Med logisk konsekvens har han ända sedan 1980-talet experimenterat

med geometrin och färgen som två jämbördiga kontrahenter.

Den markerade ytmässigheten tjänar som plattform för polerna:

måleriet som handens och känslans verk, geometrin som tankens och insiktens.

Medvetenheten om färgens potential, om dess starka inflytande på våra sinnen, är påtaglig.

De stora och ofta monokroma ytorna övergår i flera fall från att vara ren färg

eller materia till att bli något tredje – ett slags vibrerande ljusmembran.

 

Leif Mattsson i Om Konst, hösten 2011.

i samband med hans utställning på galleri Andersson & Sandström

 

 

Glöd, 192 x 256 cm.

 

 

Sulfur, 192 x 256 cm.

 

 

Sulfur, 192 x 256 cm.

 

 

UT-fana 4, 56 x 76 cm.

 

 

UT- 2, 72 x 72 cm.