Ny utställare:
Hans Lannér

 

Hans Lannér i sin ateljé 2010.

Det är lätt att tro att måleri fungerar så att man tar en vit fyrkant

och med hjälp av färg fyller den med olika prylar.

Det är också möjligt att många gör precis så,

 men absolut inte Hans Lannér.

Inte ett föremål på hans målningar är ditlagt.

De tycks ha funnits där från början,

nyss upptäckts och registrerade och inte en fläck kan man ta bort.

Alla delarna i bilden fyller en funktion,

och skulle en enda färgfläck saknas upphörde balansen

och bilden blev en karta omöjlig att orentera sig ifrån.

Ofta är föremålens exakta placering antydda med ett enkelt penselstreck på samma sätt

som polisen i amerikanska kriminalserier ritar runt liket för att visa var och hur offret låg.

Strecket är bara antydningsvis likt den ursprungliga figuren

men alla väsentliga ledtrådar finns för att gåtan skall kunna lösas.

 

Det är precis så jag uppfattar Hans Lannérs målningar.

Att stå inför en ny målning av honom är som att läsa en deckare.

 

Han har skalat bort allt oväsentligt och det är upp till mig att lösa mysteriet.

Han man målat länge som Hans Lannér,

 har det under tiden hunnit flyta en del ismer och trender under broarna.

Måleriet som är ett av de äldsta hantverken har hunnit dö och återuppstå flera gånger.

Torsten Andersson upptäckte på 60-talet att det är omöjligt att måla,

utom möjligen monokromer.

Efter några års förstummelse löste han problemet

genom att måla skulpturer.

 

Min generation gick runt problemet genom att välja konst som motiv.

Hans Lannér tycks ha löst problemet på ett enkelt och självklart sätt,

han har avskaffat åskådaren.

Ingenstans i hans arbeten kan man spåra ett intresse för hur bilderna skall tas emot,

hur socialt effektiva de är eller vilka reaktioner de kan ge.

Målningarna skapar en helt självförsörjande värld där horisonten,

husen och träden tittar på sig själva och på varandra.

Dessutom är hans målningar mycket roliga och jag har flera gånger brustit ut i skratt inför hans verk.

 Det är samma känsla som inför en gåta

som vid första anblicken framstår som barnsligt enkel

men som innehåller någon form av paradox som gör den olöslig.

Målningarna innehåller hundra procent allvar och hundra procent humor

och det är troligen kärnan i paradoxen.

Hade det varit femtio procent allvar och femtio procent humor

hade man kanske förstått och lättare kunnat går förbi.

Liksom i skärningspunkten i bokstaven X i ordet paradox

finns en punkt som kraften utgår ifrån.

Mellan två motsatta rörelser uppstår ett lugn och en befrielse.

 

Hans måleri befinner sig på denna lilla punkt och skulle mycket lätt kunnas falla samman

om det uppstod en obalans, men det gör det inte.

I lugnet minns jag barndomen, hus på landet,

gamla människor, minnen jag inte minns längre,

folk som gjorde saker sakta, och en viss melankoli.

 

Ernst Billgren