Astrid Sylwan

 Astrid Sylwan i sin ateljé, 2009. 

 

 NYA MÅLNINGAR 2010:



 

 

"Weeks passing by, summer getting closer.

Akryl på duk. 90 x 95 cm.

 

 

 

"One single beautiful week".

 Akryl på duk. 75 x 75 cm.

 

 

 

"Now way of Knowing".

Akryl på duk. 75 x 75 cm.

 

 

 

"Restless Sky I".

Akryl på duk. 75 x 75 cm.

 

 

"Restless Sky II".

Akryl på duk. 75 x 75 cm.

 

 

 

"Black, Gray, Broken Sky and Palest Blue III".

Akryl på duk. 75 x 75 cm.

 

 

   "Black, Gray, Broken Sky and Palest Blue IV".

Akryl på duk. 75 x 75 cm.

 

 

"Black, Gray, Broken Sky and Palest Blue V".

Akryl på duk. 75 x 75 cm.

 

 

*

 

INTERVJU MED ASTRID SYLWAN

Ur Konstvärlden & Disajn 2009.

 

Astrid Sylwan sticker inte under stol med

att hon gillar färger. Rosa mest.

Hon har haft stora framgångar med sitt måleri

och var en av de nominerade till Carnegie Art Award 2010.

Nyligen avslutade hon en stor utsmyckning, 36 x 5 meter,

vid nya resecentrum, Umeå Östra, i Umeå.

 

Av Göran Hellström

 

Astrid Sylwan har vinden i seglen just nu. Hon har gjort stor succé

med sina målningar på Galleri Andersson & Sandström i Umeå,

 haft stora utställning både på Eskilstuna Konstmuseum och Skövde Konsthall 

samt var en av de nominerade till Carnegie Art Award 2010, med utställningar över hela världeen.

 När jag hälsar på i hennes ateljé högt upp i ett industrihus i Nacka,

börjar jag med att fråga hur det känns att vara en av de nominerade till Nordens största konstpris?

 

 

– Det är jättekul. Jag har tittat länge på Carnegie och tänkt wow

om jag fick vara med där. Och det är så många andra konstnärer

som jag upptäckt genom deras utställningar.

 

Astrid Sylwan utstrålar optimism och livsglädje, fast även om hon är framgångsrik i dag

så har vägen dit varit lång. Ovanligt lång.

Hon är född i Antwerpen – därav namnet Astrid, säger hon – där hennes far arbetade för Atlas Copco.

Konsten har alltid funnits med i bagaget, trots att både hennes far

och hennes bröder, en äldre och en yngre, är ingenjörer.

 

– Jag tror det kommer från min morfar. Han var intendent på Nordiska Museet

och ansvarade bl a för att transportera kulturhistoriskt intressanta byggnader till Skansen.

Men han var också duktig målare. Mitt påbrå kommer absolut därifrån.

 

Måleri behövs

 

Efter studentexamen började Astrid Sylwan på diverse målarkurser.

Hon gick på TBV på kvällarna, studerade måleri på Birkagården

och Gerlesborgsskolan och sökte ständigt in på Konsthögskolan.

 

– Jag sökte säkert tio gången utan att bli antagen och var på väg att ge upp.

Istället läste jag konstvetenskap och estetik på universitetet.

Under en period målade jag på halvtid och städade för att försörja mig.

Det var hemskt och jag var luspank.

Men så 1999, efter nära tio ansökningar även dit, kom hon in på Konstfack.

Gissa om jag blev glad.

 

Fast måleri som var det Astrid Sylwan sökte in på och vill ägna sig åt, var inte populärt.

 

– En av mina professorer frågade: Behöver världen verkligen ännu en målning?

Jag stod och gapade först, men svarade sen: Ja det behövs!

Man har sitt eget konstnärliga språk och mitt var måleri.

Det fanns lärare som stöttade mig, men det är klart att jag kände mig ensam.

I min årsgrupp på 25 elever var vi bara två som målade.

 

Per Kirkeby var viktig

 

För att befria sig själv och sitt måleri skapade Astrid Sylwan ett alter ego,

där hon fick måla i stort format och på ett sätt som hon normalt inte gjorde.

 

– Jag skrev en lista på alla mina favoritkonstnärer och när jag kom till namn nummer sju,

så insåg jag att det inte fanns en enda kvinna med.

Då förstod jag att det jag höll på med var jättemacho.

 

För att befria sig från påverkan från framför allt manliga konstnärer,

skrev hon texter tvärs över sina målningar. Ett ord hon ofta använde var ”Girlpainter”,

som för att slå fast att även kvinnor kunde vara målare.

På en annan skrev hon: ”Kirkeby keeps walking through my paintings”.

 

– Kirkeby var jätteviktig och jag ägnade många år att måla Kirkebykopior.

När jag skrev in hans namn så blev det som en slags besvärjelse,

ett slutsteg för att kunna gå min egen väg.

 

Varför var Per Kirkeby så betydelsefull för dig?

 

– Hans utställning på Moderna Museet 1990 var den absolut viktigaste för mig.

Den bekräftade att jag absolut skulle bli konstnär.

Det är få saker som varit så avgörande. Han målade precis som jag ville.

Med en direkt kontakt med måleriet, det skakade mig i grundvalarna.

Ingenting har haft den kraften varken förr eller senare.

– Det är något med hans kraft, styrkan i måleriet, intensiteten och äktheten.

Han låtsas inte. Det är på riktigt, som i en Wagneropera.

Det är ett hundra procent på allvar.

 

Debuterade i Helsingborg

 

Hennes måleri tilltalade Björn Springfeldt, chef för Vikingsbergs konstmuseum i Helsingborg,

och när en konstnär lämnade återbud 2004, bjöd han in Astrid Sylwan att visa sina målningar.

 

– Jag hade ett jättelager, för jag hade målat i fyra år utan att ställa ut,

men när Trans Art kom och hämtade så stod jag ändå bara och gapade.

Det var en stor händelse.

 

I en liten trycksak sammanfattade Björn Springfeldt hennes dåvarande måleri:

 

”Astrid Sylwan inne på sitt sista år på Konstfack i Stockholm har dragit till sig uppmärksamhet…

I stora format – typiskt ”Manligt” – målar hon bilder med en visuell slagkraft som är ovanlig.

Samtidigt skriver hon betraktaren på näsan att det rör sig om ”Girl-paintings”.

I de öppna, abstrakta färgfälten väver hon in text och som betraktare pendlar vi

mellan att låta oss förföras av skönheten i måleriet och begrunda de sociala

och politiska frågor som språkfragmenten väcker.”

 

Utställningen blev lyckad. Dunkers Kulturhus köpte en serie målningar

och Helsingborgs Dagblad publicerade en positiv recension.

 

– Det gick enastående bra, inte minst ekonomiskt.

För första gången fick jag råd att köpa ordentligt med duk.

Jag hade dittills målat på MDF-board av ekonomiska skäl. 

 

 

Abstrakt eller landskap?

 

Året efter, 2005, ställde hon som elev vid Konstfack först ut på Konstmässan

i Älvsjö och sen på sin egen utställning i lokalerna vid Telefonplan.

Där upptäcktes Astrid Sylwans målningar av galleristerna Stefan Andersson och Sara Sandström

och erbjöds utställning på deras galleri i Umeå. Resultatet blev ett antal stora målningar.

Några med textfragment som i hennes ”Girlpaintings”,

några med svarta former hämtade från käglor eller från formerna i klassiska staket eller räcken.

Andra saknade helt igenkännbara former och föreföll helt abstrakta.

 

Utställningens titel var ”Trust” och Håkan Nilsson skrev i förordet bland annat:

”Astrid Sylwans måleri präglas i hög grad av den lite eggande riskkänsla

som finns i ett givet förtroende. Ibland handlar det om huruvida

hon har kunnat känna förtroende för en konsttradition. Sylwan rör sig

inom ett starkt, abstrakt formspråk som blivit sinnebilden

för det manliga, modernistiska konstnärsgeniet.

Men Sylwan vet också att historiska förutsättningar aldrig är statiska.

En av hennes främsta egenskaper är att hon med stort självförtroende

vågar ge sig ut i domäner och forma om den till sina.”

Flera av målningarna saknade titlar, men en som hette: Midwinter-spring painting”,

bestod av två delar. Den övre större delen som ett stort abstrakt grönt fält

med breda vertikala penseldrag och längst ner ett vitt band

med svarta kägelformer. Ett staket framför ett landskap?

 

Aktuell i höst

 

Jag frågar Astrid Sylwan vad hennes måleri handlar om.

Och hon svarar att det handlar om färg.

 

– Att driva upp färgen tills den börjar prata med mig.

En magkänsla. Det handlar inte om något som jag berättar konkret.

 

Men visst är det också ett landskapsmåleri, påstår jag.

 

– Absolut! Jag har försökt värja mig mot det,

men nu har jag accepterat det.

 

Titlarna på hennes målningar talar också sitt tydliga språk:

”Sleepless (White Night, Blue Sky) eller ”September Rain”, båda från 2008.

Och i en serie med 25 målningar från Central Park i New York var temat helt klart landskapsmåleri.

Resultatet blev en serie små målningar på papper som kan föra tankarna både

till Monet, Willem de Kooning och till något helt abstrakt av Per Kirkeby.

Men också något eget, med en personlig färgskala och breda penseldrag.

De målningarna ska förresten visas på konsthallen i Skövde under hösten.

 

Jag frågar Astrid Sylwan hur hon gör när hon målar.

Om hon har färdiga skisser eller teckningar.

Men hon svarar att det ofta räcker med en idé och att hon målar i lager

på lager och nästan alltid med målningarna liggande på golvet.

Hon målar på duk och med akrylfärg. Och hon håller på med flera målningar samtidigt.

De stora dukarna monterar hon först på en skiva,

vilket gör dem stabila så att hon kan gå på dem och måla.

Ofta i riktning uppifrån och ner för att ge en känsla av tyngd och riktning nedåt.

 

Gillar färg

 

Du använder mycket färg, påstår jag.

 

– Ja, jag gillar färg. Jag gillar att driva upp den så att den klingar

och att färgerna driver upp varandra. Mötet mellan färgerna är också viktigt.

 

Vilken är din älsklingsfärg, vågar jag mig på att fråga?

 

– Rosa, jag älskar rosa.

Det finns något banalt med rosa,

men också historielöst.

För mig är rött detsamma

som blod och blått är himlen.

Rosa är utan historia.

 

Varför använder du droppformer?

 

– Det är för att de ger tyngd i bilden. Jag började med kägelformer

och staket och var intresserad av den positiva

och negativa effekten som uppstod då jag använde de formerna.

 

Det var en form som jag plockade upp när jag gjorde ett offentligt jobb till Värmdö kommunhus.

Det är ju en keramikkommun så jag tänkte mig ett kärl eller behållare,

eller en form som var ett mellanting av kärl och behållare.

Den formen övergick med tiden till en droppform.

 

Det du gör är väldigt mycket måleri?

 

– Ja, det handlar om att maximera färgen så mycket som möjligt.

Det får vara bara färg. Sen får man alltid en annan upplevelse när man står nära,

jämfört med när man står på avstånd.

Med ett stort format och nära så blir betraktaren en del av min värld.

 

En sista fråga. Om man skulle jämför ditt måleri med musik.

 

Hur skulle du då beskriva den musiken?

 

– Ja, då skulle det nog dundra på rätt rejält!